Publicerad 2026-08-26
Bläckfiskhannens parningsarm har fler talanger än man kanske skulle tro. Forskare från KTH visar nu att armen inte bara används för att överföra spermier, den hjälper också hanen att hitta rätt partner genom att känna av hormonet progesteron.
Hur väljer vi en partner? För människor kan attraktion handla om allt från utseende och sociala signaler till röst och doft – och om signaler som vi kanske inte ens uppfattar medvetet.
För en bläckfisk ser utmaningen annorlunda ut. De flesta arter lever ensamma under större delen av livet och stöter sällan på potentiella partners. När de väl möts kan det därför vara avgörande att kunna hitta rätt partner – på molekylnivå.
I centrum för mötet finns en specialiserad arm hos hanbläckfisken, kallad hektokotylus. Den används för att föra in spermier i honans fortplantningskanal. Men hur armen känner igen en partner och hittar rätt plats för spermieöverföringen har hittills varit ett mysterium.
Nu visar en ny studie, där forskare vid KTH medverkar, att hektokotylus är mer än ett fortplantningsorgan. Den fungerar också som ett sinnesorgan och kan känna av progesteron, ett hormon som bland annat finns i äggstockarna hos många djur.
Forskarna identifierade receptorer som känner av progesteron längst ut på den specialiserade armen. För att förstå hur receptorerna fungerar kombinerade de kryoelektronmikroskopi med molekylära simuleringar.
– En av de viktiga upptäckterna är strukturen hos receptorn som känner av progesteron, säger Tatiana Shugaeva, forskare vid SciLifeLab och KTH.
Med hjälp av kryoelektronmikroskopi kunde forskarna bestämma receptorns struktur. Men själva progesteronmolekylen syntes inte tydligt.
– Man kan se att molekylen finns inuti bindningsstället, men inte exakt hur den är orienterad. I sådana fall kan molekylära dynamiksimuleringar vara till hjälp. Det är där vår expertis vid KTH kommer in.
Resultaten säger också något om hur bläckfiskar uppvaktar varandra.
Enligt studiens förstaförfattare Pablo Villar vid Harvard University kan bläckfiskar ägna 30–40 minuter, ibland ännu längre, åt parningsbeteende innan själva parningen äger rum.
– Han blev förvånad över att bläckfiskar använder sig av en så en långvarig parningsritual som bygger på kemiska signalerparningsritual, trots att de är kända för sina färgstarka visuella uppvisningar, säger Shugaeva.
I experimenten kunde hanbläckfiskar sträcka fram den specialiserade armen genom en barriär och para sig med en hona som de inte ens kunde se.
En annan överraskning kom från den ficka där progesteron binds.
Forskarna upptäckte att samma bindningsficka som känner av progesteron också kan interagera med molekyler som är inblandade i att upptäcka byten.
– Det är ovanligt att en liten del av ett protein specifikt känner igen och binder olika typer av molekyler som är involverade i två mycket olika funktioner: parning och jakt, säger Shugaeva.
För Shugaeva innebar projektet också ett välkommet miljöombyte. Hennes tidigare forskning har till stor del handlat om bakteriella proteiner och en förhållandevis begränsad uppsättning ”typiska organismer”. Bläckfiskar är något helt annat.
– Det räcker att berätta för folk att jag studerar en bläckfisks parningsarm för att det ska dyka upp en hel del vuxna skämt från familj och vänner. Personligen gillar jag verkligen forskning som handlar om ovanliga organismer.
Text: Anna Gullers
此内容由惯性聚合(RSS阅读器)自动聚合整理，仅供阅读参考。 原文来自 — 版权归原作者所有。